Dagiskampen.

Idag var jag på ett dagis och målade. Innan klockan 7 i morse så hade jag en possitiv inställning till barn, 7.15 var denna inställningen vänd. Barn är jobbiga, barn är osmarta, barn fattar inte när dom är jobbiga och osmarta. Barn är inte människor, barn är som mjukisdjur som pratar. Pratar och pratar och pratar, dock bara om saker som ingen någonsin skulle bry sej om. Mycket prat om deras pappor, att deras pappor har blåa arbetsbyxor, tejp och täckpapp. Och när känner man sej mer invalid som när man försöker föra ett samtal med ett barn? Att prata med ett barn är som att stå och prata med en hund, ungefär lika intressanta svar och lika lätt att ignorera när man tröttnar. Nej jag överdriver, jag gillar barn. I alla fall mina egna kommande barn och andra barn som jag känner och tycker om, men andras ungar alltså.. nej.

Men för att inte tala om dagisfröknarna. Säkert brillianta människor, mycket pedagogiska. Men när jag hörde när en fröken skulle förklara för en annan hur hon tänkte med kritorna "Alltså jag gjorde så här att jag ställde pennorna här och kritorna där och delade upp dem i färgordning i grupper på 3, jag tyckte att det blev så himla mycket med kritorna på det bordet. Det kändes som bästa lösningen." DET ÄR KRITOR OCH DET ÄR 3-ÅRINGAR SOM SKA ANVÄNDA DEM! Det sista jag såg innan jag åkte därifrån var en fröken som satt bland massa kids och sjöng med, överdrivet på det där dagisfröken-sättet, till en cd med barnsånger. Barnen sjöng inte, bara fröken.

Kampen om att vara dummast på dagis vinner nog ändå fröknarna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0